Djupt ner, högt upp och lappuggla
Den senaste tiden har det inte hänt så mycket. Good start. Men det är så. Och med andra ord som vanligt. Vi är långsamma, men det gör inget. Då hinner vi iallafall inte göra så många misstag. Kanske. Vi rullar på med att elda i vår köksspis, som ju inte är bästa värmekällan, men man vänjer sig vid lite kallare fort.
Vad vi inte vant oss vid är den söta men irriterande husmusen som letat sig in i huset i år. Mycket är gnaget på, som till exempel alla torrvaror som legat i en förseglad plastbox som den gnagit sig igenom. Hen smakade på lite av varje, lite kakao, lite mjöl, lite kakor, lite socker osv; alla förpackningar såg mer ut som brynjor trädda på råvarorna. Mjölet såg ut som en saltstod. Sist vi var i stugan glömde vi dumt nog en kopp med ölkorvsbitar mitt på bordet som givetvis var borta när vi kom tillbaka. Ute i gäststugan hade musen byggt ett bo av fin såjord, tidningsbös, svart plastpåse samt lite gräsfrön. Säkert mysigt för musen, men nu är det krig. Vi är djurvänner, men som forna skadedjurstekniker vet jag vad dessa skadedjur är kapabla till och tyvärr måste de bort. En katt i all ära, men vi har ingen. Så två råttfällor fick det bli. Båda godkända av Naturvårdsverket, en vanlig med som det står "100% dödlighet" och en som bara fångar musen. Kanske vi kan rädda livet och släppa ut den så den får förstöra nån annanstans …
Ett trevligare djur (som vi för övrigt hoppas blir vår vän och jägare) är den lappuggla vi såg en dag mitt på dagen på tomten! Vi blev tårögda. Efter foto och film smög vi iväg och lät den vara. Hoppas husmusen byts ut mot en husuggla.
Men annars har det varit soliga fina kalla vinterdagar med stocksläpande till hygelbäddar och att börja rensa upp i den grengömda och vad vi trodde fallfärdiga jordkällaren vi upptäckte i somras att vi har på tomten. Det är guld! En jordkällare liksom! När vi hade grävt fram det värsta och kompostkvarnat en massa pinnar som låg ovanpå "svalen" som ett tak men mer som en fallgrop, såg vi hur fin och rymlig själva stenvalvsdelen var. Kanske borde vi stötta upp med stolpar eller timmer eller nåt, vi får läsa på, men den ser ut att vara i mycket finare skick än vi trodde.
Den 14 februari blir from nu den årliga getingbosrensardagen på krypvinden, som jag kallar den. Vinden och grunden är kryp/åla-stora, den ena smalare än den andra, och jag tog på mig det göromålet i år. Och eftersom getingar inte tillhör Daniels favoriter så kan det för alltid blir mitt jobb och jag har därmed min Alla hjärtans dag-present för evigt ordnad. I år blev skörden inte lika stor som förra året tbt bosubollstora getingboet jag boxade ner i en svart sopsäck på krypvinden.
I övrigt har Hector mestadels bara varit söt och nyfiken och tagit mycket av vår tid. Jag förstår inte hur föräldrar som har fler än ett barn hinner nånting i hela livet. Och jag förstår inte hur dom gjorde förr när alla hade typ tio barn som väl ryckte lika mycket i kjolen (var det väl då, numera är det mina olika mjukisbyxor som rycks i och klättras upp på så fort Hector sätts ner på golvet) som nu för tiden och pockade på uppmärksamhet och väl ville gå med lite hjälp? (Hector kryper inte utan vill gå omkring på sina runda fötter och hålla handen k o n s t a n t. Och gärna gå fram till allt farligt såsom tex en brännvarm vedspis eller rolig vass borr daniel borrar en fågelholk med eller dyl. Älskade barn🥹)
